Vem orkar?

Jag tränar, sliter..jobbar..får min lön...betalar mina räkningar..sedan börjar det om...

Vad tynger mig?... Att jobba för en lön som alla jag känner skrattar åt, i det närmaste slavlön. Ändå har jag alltid gett 120 %, jobbar snabbt, effektivt och framförallt blir det rätt... Jag kommer inte att gå in närmare på det senaste klavertrampet som begåtts, då detta verkligen inte är rätt forum... Nöjer mig med att konstatera att detta var droppen som fick bägaren att rinna över ordentligt... Jag har bestämt mig för att jag inte kommer att stressa mer för att hinna med allt jag ska... Eftersom jag inte får någon uppskattning för allt slit jag lägger ner så kommer jag nu att vara en "vanlig" anställd, självklart ge det som är 100 procent för dagen, men ska verkligen inte jaga på tempot som jag brukar. Nu har jag äntligen insett att det inte finns någon belöning längre fram för att man sliter ihjäl sig och visar sin goda vilja... Det är inte värt att må dåligt...

Det man lätt glömmer när man är så uppe i allt, arg...besviken över hot och anklagelser mot personalen, är att allt detta verkligen inte spelar någon roll egentligen... Vem bryr sig? Just för stunden gör man det, sedan inser man hur små vissa människor är, hur stora kostymer de än tar på sig... Vi kommer alla att dö ändå, hur mycket avtryck vi än försöker göra i vår omgivning medan vi finns här...

Jag inser själv hur bitter jag är, besviken, trött, utsliten... Jag vill ha ett nytt jobb, liv...ny tillvaro... Jag vill inte må skit varje dag, jag vill vakna på morgonen och känna att det är värt att kliva ur sängen. Känna att det finns något att kämpa för...

Allt jag vet för stunden är att när jag vaknar imorgon kommer jag ha släppt detta. Nu ska jag gå vidare på ett eller annat sätt. Detta har ätit upp hela min vecka, det ska inte få förstöra mer...